Jag är all in eller ingenting

Jag har börjat inse att jag är väldigt mycket av det där, som ganska så larvigt brukar sägas i samband med fest - all in eller ingenting. Jag har märkt hur jag ganska ofta, särskillt på senaste tiden, börjat bli besviken på människor, folk i min omgivning som i mitt tycke inte är lika intresserade, passionerade och tillgivna till det som jag trodde var bestämt och/eller viktigt.

Jag har som ambition att alltid städa en gång i veckan. Så har det varit länge, typ så länge jag kan minnas. Det är något jag blivit uppvuxen med, mamma städade alltid på helgerna. Oftast var det på lördagarna eftersom det då inte var sällan som vi hade gäster. Så nu är det så, jag vill ha städat och det ska ske en gång i veckan. Och här kommer det in, jag kan inte städa halvdant. Ska jag städa, ja då fan ska det städas. Det räcker inte med att plocka undan det värsta och stuva in i en låda eller hylla. Nej. Det ska dammtorkas på alla öppna ytor, dvs alla de ställen där det INTE ska stå massa skit. Skitet ska bort, det ska dammtorkas, golvet ska dammsugas och hellst även moppas. Toaletterna ska skuras från topp till tå. Alla handdukar ska bytas ut och hellst även mina lakan. Mattorna ska självklart vädras och alla ljuslyktor ska få nya ljus om de är utbrunna. Som ni förstår tar det här sin lilla tid och det ska ske innan helgen, gärna fredag eller torsdag eftermiddag beroende på hur veckans planering ser ut. Jag tycker det är jätte skönt när någon annan städar där hemma, men samtidigt kan jag inte låta bli att det gnager lite i bakhuvudet gällande om de gjorde allting rätt, ordentligt, ja som jag vill ha det.

Jag är såhär när det gäller allt. All in eller ingenting. Jag förstår mig själv och varför jag blir så irriterad, ledsen och sur när inte alla andra ser lika allvarligt och viktigt på saker. Som om det sagts att "det här ska göras" då tror jag det, då går jag all in. När mina närmsta fyller år bakar jag tårta, jag gör gärna en heldag av det om jag har möjlighet och vill att födelsedagsbarnet ska få bestämma allt. Är det maskerad klär jag ut mig från topp till tå. Ska vi ut på picknick ja då fan ska korgen vara  fullpackad och ska jag ut på en promenad räcker det inte med tio minuter eller en kvart.

Jag behöver öva på det här, att slappna av lite mer och inte alltid tänka att allt hänger på mig. Låta andra få ta ansvar och då inte känna mig skyldig när det kanske inte blir så som jag hade tänkt mig och som jag tror att alla andra förväntat sig. Jag behöver oftare vara lite spontan, och inte då all in spontan utan bara ta det som det kommer. Inte söka så mycket utan låta saker komma till mig.

All in eller ingenting. 

Frukost

Filmjölk, jordgubbar, egenplockade blåbär och krossade valnötter. Jag dör vad gott det är! Om jag längtar tillbaka till höst/vinter med havregrynsgröt och någon sked med konserverad sylt från affären? Nej tack.

I'm a 90's bitch

Jag läste att 90-talet är påväg tillbaka igen. Tänkte att det låter kul. Första epoken som man själv upplevt och därmed kan känna igen på riktigt liksom. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra när det ska komma något nytt. Så att man om sådär 20 år, när man har 40års kris, kan ha temafest typ 10-talet. Vad ska man ha på sig då egentligen?

Igår trillade i alla fall första dalmatinerskjortan in på jobbet och jajamen, 90-talet sa vi?

Jinx

Alltså åh, det här kan vara första gången (och kanske sista) jag säger detta, det är väl egentligen väldigt dumt att jinxa allt nu meeeeen... Jag ÄLSKAR den svenska sommaren. Solen skiner var och varannan dag, det är varmt och ljust om kvällarna. Alltså kärlek. Jag jobbar mest varje dag men i onsdags, då var jag ledig. Jag och mamma drog till Linkan och gick på Gyllene Tider. Än engång, svensk sommar alltså! Det var en tripp tillbaka till barndomen, alla gånger man skrålade med till mammas radio i bilen på väg till sjön och alla kvällar ute när man sjön de sånger man lärt sig utantill - dvs. typ alla... Det var en fin kväll och ja, de där gubbarna är sommar för mig.

Och nu gick solen i moln, jag sa ju det...