Much more than a moment.

Har du haft ett ögonblick? Ett ögonblick som du vet att du aldrig kommer glömma. Du vet att det kommer finnas inpräntat i din hjärna för resten av livet, det kanske inte alltid kommer vara lika tydligt och kanske inte alltid ligga närmast till hand. Men ibland, då du behöver minnas eller upplever något liknande, då kommer det tillbaka. Du upplever allt igen, du ser varenda rörelse, du tänker varenda tanke, du hör vartenda ord och du vet, du vet att du mådde så underbart bäst vid just det tillfället.
Du mådde så bra att du än idag kan le och känna värmen ifrån minnet.

Jag har sådana minnen och jag tror, på fullt allvar, att några av dessa minnen har hjälpt mig den här veckan. Det är dem som gjort så att jag mår bättre idag, dem som får mig att överleva dagen och sparar mina psykbryt tills jag kommer hem, dem som botar min äckliga förkylning och dem som får mig att le för mig själv. Sådär så att alla blir nyfikna vad jag tänker på.

As happens sometimes a moment settled and hovered and remained for much more than a moment. And sound stopped and movement stopped for much, much more than a moment. And then the moment was gone.

Drone of a bumblebee.

Håller på och ska göra en talk show med två tjejer i min klass, Madde och Louise.
Madde’s talkshow skare bli. Gäster: Det nya kända bandet Drone of a bumblebee!
Seriöst, om jag någon gång i hela mitt liv skulle skapa ett band ska det heta Drone of a bumblebee - Surr från en humla, hur coolt är inte det?

Och jag kommer bli jävligt förbannad om någon snor min namnidé utan att ge mig cred. För det kan vara så att jag någon dag kommer bli av med min lilla tondövhet och lyckas lära mig att spela gitarr och sjunga. Och då, om någon har tagit mitt namn, då jävlar.

Mitt kinesiska wannabe.

Ah, jag vet att du blir avis. Synd att jag inte fattar vad hon skriver.
*En besviken gubbe som samtidigt är lite lättad för att den kan tro vad den vill*

Jag vill att någon ringer och säger "Hej", jag vill att du springer av längtan till mig.

Idag suger. Mitt undermedvetna bråkar med mig och därför är jag riktigt sur. Mina ögon svider. Jag är rädd att jag ska få en hostattack och spy. Jag blöder i min vänstra näsborre och i princip allt skinn på näsan är bortskavt. Jag har ont i öronen och lyssnar på musik högt för att stänga allt annat ljud ute.

Åh, vad kul det är med måndag då hela helgen spenderats i sängen med förkylning som sin sängpartner.
Ännu roligare är att veta att man inte är hemma förens fem och då borde plugga matte.

Juice.

Blä för juice med fruktkött i, det liksom kittlar i halsen och fastnar i tänderna. Dessutom får jag för mig att den är gammal. Ni vet stått så länge att det blivit klumpar i den. Jag menar, har ni smakat juice som är gammal och har jäst?

Nä, tackar vet jag vanlig hederlig juice som är silad.

And buy really expensive ketchup.

Tittade på filmen My Boss’s Daughter imorse, men det är sak samma. Det jag ville komma till var en låt (från filmen) – If I had a million dollars.

Om jag hade en million dollar skulle jag?

Resa. Köpa en lägenhet. Satsa i aktier. Köpa en bil så jag slipper anpassa mig till tåget som aldrig anpassar sig till mig, även anlita en privatchaufför i och med att jag inte har körkort. Skänka pengar till välgörenhet. Köpa så mycket godis att jag kunde simma i det. Ta mitt pick och pack och dra här ifrån. Göra precis vad jag känner för.

Jag skulle kunna hoppa av gymnasiet, skulle ju ha pengar så jag klarar mig framöver menar jag.
Men vad ska jag göra hela dagarna då?
Jag skulle i och för sig istället kunna muta lärarna och inte behöva göra någonting i skolan.
Men vad ska jag i så fall göra där?
Jag skulle kunna… Nej.

Om jag hade en million dollar skulle jag resa, gå kvar i skolan, göra något för att hjälpa, ha kul och leva ungefär som idag. Jag skulle fortfarande sova i mina stora urtvättade t-shirtar. Jag skulle fortfarande vara jag.
Jag skulle inte tro att jag är bättre än alla andra. Jag skulle heller inte bli lyckligare för att jag kunde fylla mitt liv med materiella ting.

Nej, inte ens en million dollar skulle ändra mig, inte på insidan i alla fall.

Här, här är jag.

Jag gillar och skäms, på något sätt.
Du är söt Ellinor.

Det är vid dessa tillfällen mp3ns volym orsakar tinnitus.

Imorse på tåget slog jag mig ner bredvid en man i 30års åldern, skäggig och allmänt ful. Han satt med en dator så tog för givet att han jobbade. Vilket är skönt för då får man någon falsk bild av att han är framgångs rik, därmed inte bryr sig ett skvatt om att jag slår mig ner bredvid honom.
Precis, han tog ingen notis av mig. Med det berodde inte på att han arbetade, utan han spelade bilspel! Inte nog med det, han gjorde ljudeffekter, jajamensan. I kurvorna drog han med foten i golvet så det gnisslade, typ som om han trodde att det gick att svänga med foten.
Ja, jag körde högsta volymen på mp3n och bytte plats i Strängnäs.

Me lik-ie-like.

Jag tycker om att vara hemma halv ett en vanlig skoldag. Jag tycker om att äta stuvade makaroner med mycket ketchup och O’boy till lunch. Jag tycker om att det står en kladdkaka i ugnen som bara väntar på att jag ska ta ut den.

Uppdatering av ordspråk.

”Man ska inte spela Wii i glashus.”

My favorite toilets in the world.

(Med reservation för ändring.)

1. Cecilias orangea, för att den är.
2. Angelas pappas, för att den är grymt liten och mysig.
3. Offentliga på Hotel Sofitel i Kairo, åh min gud liksom!
4. Farmors, bollgubbarna gör allt.
5. Matildas gamla i Åker, hur många timmar har vi inte spenderat där liksom - fotbad mm.

Insnöade människor gör mig glad.

Jag älskar människor som blir insnöade i sitt ämne. Som verkligen brinner för något. Som verkligen tror på något.

Ta Janni, har jag varit på en företagslektion då han inte tagit upp sin Smart File? Nej, inte vad jag kan minnas. Han brinner verkligen för sin grej och det gör mig glad. Han tror så himla mycket på sin idé, visst det är en bra sak det är det, men ändå. Han pratar om den jämt! Och jag gillar det.

Ta Emma, hur hon helt plötsligt blivit helt insnöad i graffitin. Okej, hon har nog alltid tyckt att graffiti är snyggt. Men hon har inte alltid suttit en hel dag och ritat graffiti i sitt lilla block. Hon har heller aldrig tidigare på så kort tid skrivit så många inlägg i sin blogg som handlar om just graffiti. Hon är insnöad i sitt och hon gör allt för att få sin graffiti vägg. Och det gör mig glad.

Try to be serious.

Jag har nu spenderat någon timme med att försöka få ihop min reflektion om filmen En Obekväm Sanning. Precis, filmen handlar om den obekväma sanningen klimatförändringen. Det är en allvarlig film, ganska hemsk, rakt igenom faktafilm och allt annat än rolig. Intressant, men inte rolig.
Men vad händer då pappa läser min redovisning? Jo, han skrattar!
”Haha! det här var lite roligt, du skriver så bra Jessica.”

Hur fan lyckas jag?

Tåget mellan Stockholm och Eskilstuna, ett halv år senare.

Jag har tänkt på en sak. Med min lilla hjärna. Jag har tänkt på SJ, på SJ och deras ”nya” tåg – dubbeldäckarna. De skulle ju bli så himla bra, nya tåg med två våningar!
Lättlurad som man var tänkte man "åh, två våningar = dubbelt så många sittplatser ". Sure.
Sanningen är den att det blev mindre platser (rätta mig gärna om jag har fel), mer space, men mindre sittplatser.
I alla vagnar skulle nu en trappa få plats, fler fyr-säten med bord i mitten, större toaletter och en godis-/mat-/dryckmaskin. Halva övervåningen består av en bagagehylla och en ”soffa”. Plus att ofta är varannan vagn 1:a klass, övervåningen är enbart 1:a klass. Och det är ju bra, det är ju väldigt många pendlare som åker första klass.. Det känns lite: ”Hej-jag-vill-betala-extra-fast-jag-egentligen-inte-har-råd-bara-för-att-få-sitta-kvar-och-håna-alla-som-inte-orkar-stå-och-sätter-sig-i-första-klass-i-alla-fall-och-sedan-blir-nedkastade.”

Det har i och för sig blivit bättre nu, det måste jag erkänna. Att jag tar upp det här nu beror på att jag fått ork nu när jag känner att det blivit en bättring och att någon nämnde de "nya" tågen i skolan idag. Det går att hitta strö platser och man kan oftast (!) hitta en sittplats.

Jag vill spy.

Alla som haft, eller umgåtts med någon som haft kikhosta vet vad det hela går ut på. – Man hostar tills man spyr.
Jag har haft kikhosta när jag var mindre, kan därmed inte få det igen. Men jag känner nu att jag är så nära kikhosta som man kan komma. Jag hostar och hostar, vill egentligen inget annat än att spy. Bara för att rensa halsen, få bort det där som kliar så förbaskat. Men eftersom jag haft kikhosta spyr jag inte. Jag bara torrhostar och det gör ont, förbannat ont.

Ärlighet varar längst.

Övningskörning i Inget:
- Eeeh, kör rakt fram här..
- Pappa, du har egentligen ingen aning om var vi är va?
- Nej.

Fyfan.

Jagvetattsånthärärstörandeochjagtyphatardetsjälvmenjagharsåtråkigt
ochjagkanintesovafastklockaninteensäråttamenjagharstanshostaoch
minainälvorhopparsnarturkroppenpåmigochgodisetärslutpådennahärliga
söndagsmorgon.

Jag borde lära mig att äta varma grönsaker.

Min pappa har fått för sig att han ska göra en egen kokbok. ”Pappsen’s recept”, eller vad han tänkt kalla den.
Visst, det är väl kul. Jag menar, jag tycker ju om pappas mat. Det gör jag verkligen! Och det skulle heller inte vara helt fel att kunna få alla hans specialrecept när jag flyttar hemifrån, så jag också kan lära mig att laga mat.
Men skapandet av själva boken driver mig till vansinne. Jag har nu, två dagar i rad, fått halvkall mat till middag. Bara för att pappa ska lägga upp maten fint på tallrikarna, sedan ska jag ta fram min kamera och ta en sådär tjugoelva kort på det och sedan, sedan får vi alla slå oss ner vid bordet och äta. Just precis, maten har hunnit blivit piss ljummen.
I och med att pappa lägger upp maten lägger han även upp så mycket han tycker man ska äta - av allt. Jag som då inte är så förtjust i varma grönsaker får en hel klutt av det på min tallrik.

Men det går egentligen ingen nöd på mig och jag tycker innerst inne att han är riktigt gullig när han håller på. Vi har ju trots allt en mikro och jag borde, någon gång ganska snart, lära mig att äta varma grönsaker.

Och jag låter mungiporna krocka med öronen.

Okej, alla som läser Metro vet vad jag pratar om när jag säger Smile.
För er som inte läst den idag, kort och gott: Man har rankat världens gladaste länder. Etta ligger så klart Danmark, vilket jag tycker är helt rätt. Har (nästan) aldrig träffat en dansk som inte är glad.

Hur som helst, vad den här undersökningen baserar sig på har jag inte en aning om. Men jag antar, efter det lilla jag vet, att jag ska vara glad idag.. Eftersom jag bor i Sverige - världens 5:e gladaste land.
Och visst, idag kan jag bjuda på ett smile, trots min förkylning och för tillfället hunger. Det är ju trots allt fredag och jag känner att världen är på min sida.

Missförstå mig inte, jag är glad över att bo i Sverige. Det är jag verkligen. Men den här ”undersökningen” är något av det dummaste jag hört, glädje och lycka är inget man kan mäta. Framför allt inte ranka hela länder efter hur glada invånarna enligt ett test påstås vara.

Och nu ska jag gå och göra vettigare saker än att sitta här och klanka ner på ett test. Jag ska istället hitta på någonting kul. För ni vet, jag bor ju trots allt i något som ska vara världens 5:e gladaste land.

I filmen blir han du och hon blir jag.

Jag tror vi alla gör så, gör filmer till våra egna. Byter personer, placerar om och lever oss in.
Jag tror knappast att jag är den enda som gör så i alla fall. Jag tror att de flesta, på något sätt i smyg ser andra personer på skärmen. Skådespelarna är du och han (eller hon), den som du stavar med ett stort H i dina tankar.

Det har slagit mig när jag tittat på film tillsammans med någon. När vi legat där helt tysta har jag bara förstått att personen på skärmen är någon annan för den, den ser inte samma person som jag gör.
På samma sätt som jag ser en helt annan person, jag ser inte Jonny Depp. Nej, jag ser någon helt annan. Någon som jag känner. Någon som betyder något, för mig.

För mig är Jonny Depp, Jack Black, Alexander Skarsgård, Elijah Wood och alla andra han. Han som finns i alla mina filmer. Han som finns i mina tankar just då.

Waiting for Miss Sjöberg.

Min scone, mitt glas med kolsyrad saft och jag sitter här och väntar på Lisa. Idag då vi har studiedag dissar vi lång sovmorgon och har bestämt en gemensam frukost över msn. Trevlans, trevlans liksom. Välkommen till det nya IT-samhället. Höhö.

Klockan tickat över nio och hon har inte dykt upp online i min kontaktlista än. Men jag väntar ett tag till, om det tar mer tio minuter för att hon har försovit sig eller så kommer jag starta utan henne. Jag hungrar nämligen snart ihjäl och min nybakta scone luktar riktigt gott.

Monday you can fall apart.

Just nu vill jag bara slå någon. Eller egentligen inte.
Men jag skulle jag vilja skälla ut någon. Eller nej.
Jag vill bara ligga här, hata hela världen, drunkna i min musik och tycka synd om mig själv. För man får ha en dålig dag ibland, man får vara för sig själv och man får skriva bajs till folk på msn om det nu roar en. Man behöver faktiskt inte alltid vara på topp.

Och föresten, du suger. Riktigt hårt.

Ica Nära, en trappa ner.

Jag gjorde en skrämmande upptäckt på Ica idag. Eftersom vi hade bad på idrotten gick vi och köpte vatten (HAHA) och en banan. Alltså, det hade inget med själva badandet att göra, utan vi var hungriga och törstiga för att vi ”tränat”.

Jag var klar först och började äta på min banan medans jag väntade på de andra. Så blev jag törstig och tog en stor klunk, samtidigt som jag hade en bit banan i munnen.
Alltså seriöst! Det var riktigt skumt, bananen svällde upp. Jag lovar. Och vattnet började skumma. Jag vet att somliga inte tror på mig, för ja... lite allt möjligt. Men jag lovar, på riktigt - bananer sväller av kolsyrat vatten.

Ååh SSK, ÅÅH SSK.

Scaniarinken, en timme innan match, hejarklack i baksätet och en Jessica bakom ratten går inte ihop.
Bilar, människor och vakter överallt. Pappa visste inte riktigt vart vi skulle, jag hade verkligen ingen aning och bror och hans kompis ville bara av så fort som möjligt.

Hur som helst, jag överlevde och bror och hans kompis är på matchen nu. Eller den kanske är slut nu?
Vi lyckades ta oss ur smeten och hem till min farbror och familj. Där bjöds det på semlor, pappa skickade alla sina jätte ”roliga” ringsignaler och det hela avslutades med Guitar Hero.
Guitar Hero var ju spännande, tänk er min pappa och hans bror stå där och tro att de kan.. Sedan tar kusinen över och äger sönder dem totalt. Då åkte vi hem.

På en lördag?

Jag har alltid tyckt att jag är hyfsat bra på matte. Tyckt att jag kan, att jag förstår och att jag vet hur man gör.
Nu när jag sitter här med Maijas uppgifter inser jag att jag är sämst.

Jag krånglar till allt, försvårar, testar 700 lösningar, funderar och blockerar hjärnan med att jag inte vet vad det rätta svaret ska bli - allt kan vara fel.

Den som gick rakt in i hjärtat och krossade precis allt.

Det skulle inte bli såhär, det skulle inte.

Den hade sin charm, den högg mig mitt i hjärtat, den fick mig att gråta, den fick mig att bli stum, den fick mig att sluta tänka - samtidigt som hela min hjärna kraschade av tusen tankar.

Det skulle inte bli såhär, det var inte meningen att den skulle få ett slut, den skulle inte ha några svar.
Förlåt, men det skulle inte ha gjorts en uppföljare.

Per Nilsson - The return of Hjärtans fröjd.

Efter vägen där allt kan hända.

Det var en svart liten sak, som sjöng, viftade med en spökreflex och halkade fram på vägen hem till min farmor idag.
Det var såklart jag och nu sitter jag här och kalasar på Cola och saffranslängd. Det är riktigt gott och precis vad behöver.

Min farmor står och stryker danskläder för glatta livet och pratar om allt och inget, ungefär så som hon alltid gör. Jag är dock lite orolig, min farmor började prata om att hon skulle virka (?) en brudkrona. Dvs. hon planerar att jag ska gifta mig!
Snälla någon jag är bara sexton.. Jag har ingen aning om hur min framtid ser ut, jag vet inte om jag kommer ha en kille över huvudtaget. Jag vet inte om jag kommer gifta mig eller inte, om jag gör det vet jag inte idag hur mitt bröllop kommer se ut.
Min kusin är ju i alla fall arton, hon kanske borde ta det här henne först? Även fast jag misstänker att hon inte vet så mycket mer än vad jag gör på den punkten.

Men hon är söt min farmor så det är okej och om jag känner henne rätt kommer hon i slutändan göra allt för att det ska bli precis som jag vill.

Thought I’d let you know.

Kärlek till den här videon, den här låten.

Som The Truman Show.

Hade en liten uppdatering med min gamla vän och kollega, okej där ljög jag, för kollegor har vi aldrig varit. Men jag pratade med Angela, min underbara vän.

Jag berättade om en sak, något som inte hamnar i min blogg i och med att det inte är ett sådant kapitel. Ett kapitel som kan hamna här utan risker.
Jag berättade det hela kortfattat och hon frågade om det inte var taget ur en film? Och när jag tänker efter, det var helt sjukt alltihopa och när man drar ihop det liknar det faktiskt en film. Men det var sant, det har hänt – i min verklighet.

Ibland tror jag att jag lever i någon kass B-film, utan manus och det skrämmer mig lite.

Hans första.

Jag har idag läst ca 100 kapitel. Jag är helt tagen, mina händer darrar och ögonen ploppar snart ur sina hålor.
Är det någon som kan skriva spänningsromaner så är det Dan Brown.

Utan vax, Jessica.

Du, du har en invandrare i ansiktet, höhö.

Det finns ingenting som stör mig så mycket som när det kommer någon och ska tala om för en att man har en stor fet finne i ansiktet. ”Du, du har en finne där!” Nähä? Har jag, oh shit.
Som att man själv inte skulle ha märkt det, en stor röd finne - lyser som ett stoppljus.. Till och med en färgblind skulle se den.

Troligtvis har man även spenderat hela morgonen med att försöka sminka över den, vilket enbart resulterar i att den blir större, rödare och ömmare. Den förstör hela ens morgon och ger en ett fortsatt pissdåligt humör. Uppe på allt detta ska då en idiot komma och tala om för en att den finns.

I det läget vill man bara ge den jäveln en rak höger, grattis nu är vi två med en bula i ansiktet. Välkommen till klubben liksom.

Jag är så trött på mig själv.

Jag är så trött på att jag skyller allting på andra. Ingenting är mitt fel längre. Jag är så trött på att jag tänker att ingen förstår mig. Och det är inte mitt fel. Jag är så trött på att ligga och tycka synd om mig själv. Men det är faktiskt inte mitt fel.

Bullshit, bullshit, bullshit.

Allting är mitt eget fel. Jag vet att alla förstår mig, om jag bara låter dem göra det.
Vill jag på något sätt ändra mitt liv måste jag själv ta tag i det. Skärpa till mig, acceptera och gå vidare. Ingen annan kan göra det åt mig.
För mitt liv blir inte bättre av att jag ligger halva nätterna och tycker synd om mig själv. För vem ser mig? Vem hör mig när jag tyst ber om nätterna? Ingen annan än jag själv.

F som i Fel.

Moa kommer du ihåg när vi var små?
Då varje färg var en kille. Då vi satt och sorterade våra smartis i timmar. Då det var väldigt viktigt vilken färg man åt.
Idag brukar jag slita åt mig en näve, slänga in det i munnen, tugga och svälja. Sedan tänker jag inte så mycket mer på det.
Då var varje enstaka smartis viktig. Då åt man olika smartisar beroende på vilken kille man tyckte om.

Idag när jag hällde upp mina smartisar i en skål såg jag att de präntat bokstäver på dem gula. Det gjorde mig besviken och nästan lite ledsen. Jag kan inte bestämma att de gula smartisarna står för Erik.
För på min gula jag håller i handen står det F.

When I woke up this morning.

Jag är så glad idag. Riktigt äckligt, mega, dunder, super glad.. Jag flummar runt i mina mjukisbyxor och tycker att allt är för jäkla bra.
Jag känner mig som 5år igen och jag vill bara gå ut och leka.

När jag vaknade denna morgon var världen vit, vit och luddig. Vit och mjuk. Vit och.. vit och underbar!
Jag älskar snön, så länge den är vit och gömmer den fula gråa vardagen. Så länge den inte omvandlas till slask och en äcklig grå massa..

Men idag är den vit och idag ska jag mysa. Hej, hej mitt vinterland liksom.

Ungefär sådär.

Den här låten får mig att hoppa upp och ner,
springa fram och tillbaka,
snurra runt, runt, runt..

En dag kommer jag bli fet och då kommer jag att bry mig.

Jag kan, med viss skam i orden, meddela att jag under denna termin gått upp ett kilo. Jag antar att det beror på att man för en gångs skull fått jätte god skolmat och uppe på det ätit nästan en halv baguette var och varannan dag. Vilket inte hänt tidigare vad jag kan minnas..
Jo, en gång gick jag upp ett kilo på en helg (!) det var kanske lite väl. Den gången var det på ett konfirmationsläger och vi åt 6 ggr per dag plus godis och chips. Vilket förklarar saken?!

Men åter till min viktökning den här terminen, den har på något konstigt sätt försvunnit under jullovet. Hur fan har det gått till? Man brukar väl lägga på sig lite runt jul, med tanke på all julmat och allt julgodis? Men inte jag, jag förstår inte..
Men det är egentligen skit samma. Så länge det bara är ett kilo det handlar om så bryr jag mig faktiskt inte och nu ska jag ta och äta en Daim.

”Ja du Fantomen, vi är bra lika vi.”

Idag har jag spenderat i princip hela dagen med att titta på Bert. Kommer ni ihåg Bert? Rockstjärnan, fotbollsproffset, glasögonormen, tjejtjusaren, dagboksskrivaren - Bert Ljung.

Jag har sammanlagt tittat på 12 avsnitt á 30 minuter även en film på ca 1½ timme. Dvs. totalt sju och en halvtimme, eftersom jag varit vaken i elva timmar innebär det att jag spenderat ca 68% av min vakna tid tillsammans med Bert idag. Lite enkel mattematik såhär på jullovet.

Det var ett mysigt återseende men programmet var dock inte så bra som jag kommer ihåg det.
Det gav mig i alla fall tillbaka känslan av att det var jag, Bert och Fantomen mot tonåren.. Och bakom oss stod kompanjonerna Torleif, Lill Erik och Åke i det eviga kriget mot Klimpen.

I’m so back.

Hej tvåtusenåtta, nytt år - nya tag. Eller vad det är man brukar säga?

I år är det två nyårslöften som gäller, springa varje dag och en grön vecka. Grön vecka innebär alltså inget onyttigt.
Det är Emma och Lisa som hittat på detta, eftersom jag själv inte kom på något. Jag har därför lovat, antagligen väldigt dumt gjort utav mig, att jag ska ägna en vecka var åt deras löften.
Men nyårslöften är ju till för att brytas? Haha.

Tillbaka på bloggen för övrigt, vilket du märker i och med detta inlägg. Så välkomna tillbaka säger jag till mig själv (kanske lite egoistiskt..) och till er.