Ibland får jag så sjukt dåligt samvete, jag får för mig att det är mitt fel. Att jag överreagerade, att det kanske inte var hela världen. Att jag förstorade upp det hela. Men sen tänker jag efter, vad var det egentligen som hände? Juste, du blev tillsammans med Han, han med det stora h:et.
Haha, det låter ju så patetiskt! Det är nästan så att man skämms.
Men så kommer jag ihåg hur det kändes då.
Nu har jag ju insett vilken jävla tönt han är. Men det har inte med saken att göra, det har med att göra hur du ljög och hur jag kände då. Då, då, då.
Men jag saknar ju dig ibland! Saknar inte du mig också? Jo, jag vet ju att du gör det. Du sa ju till mig där på gräsmattan att du saknade mig och att du älskar mig. Varför sa du så? Förstår du inte att det är du som borde ta kontakt med mig?
Man säger inte sådär och sen inte hör av sig. Eller?
Tusen tankar virvlar i mitt huvud, eller egentligen bara en.
- Att allt skulle bli så mycket lättare om du bara skickade ett sms, sa att du saknade mig. Frågar om vi inte kunde träffas och prata, bara prata.
Ärligt talat så vågar jag inte ta kontakt med dig, jag vågar inte. Rädd att du kanske ljuger igen. Sårar mig igen.
Varför skriver jag det här? Så fort jag någonstans skriver något om dig frågar jag mig samma sak. Varför, varför, varför? Du kommer troligen aldrig läsa det här. Kanske det är bra, eller så inte. Men jag kan inte låta bli att skriva.
Whatever, cry me a river Jessica!
Hur som hellst. Varannan dag saknar jag dig,
varannan hatar jag dig. Lite hårt kanske?
Men då vet du ju att jag tänker på dig i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar