Det är så lätt inte sakna någon man ”hatar”. Den finns liksom alltid där ändå, den finns i ditt huvud eftersom du hatar personen. Du behöver inte sakna, du kan bara hata. På riktigt eller på låssas.
Men personer du inte hatar. De gör ondare. Dem kan du bara sakna. Gråta en skvätt, gömma dem någonstans där inne och sedan ibland ta fram och sakna.
Kommer ni ihåg den där dikten man hade när man var liten? Den gick något i stil med: "Att älska dig tar jag förgivet, att sakna dig är otroligt hårt men att veta att du älskar någon annan krossar mitt hjärta".
Okej, dåligt exempel. Dikten är sådär lagom skit töntig. Men att sakna någon är otroligt hårt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar