Kommer du ihåg i somras, då vi pratade i telefon och ja sa att jag ville träffa dig? Bara så att jag kunde ta på dig och se att du faktiskt fanns på riktigt. Ibland tror jag fortfarande att du inte finns på riktigt.
Precis som du tycker att mina filmer inte kan hända i verkligheten kan du för mig inte heller göra det. För ibland är du för bra. För vem säger att man får gråta så länge man vill, och dessutom hålla om en under tiden? För en klapp på axeln och ett ”såja, det är bra nu” är verkligheten. Och vem kan dessutom, efter att ha gjort det så många gånger förut, fortfarande hålla om en så man får fjärilar i magen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar