Av samma kött och blod.

Tänkte ägna ett inlägg åt mina söta och underbara bröder. Har från flera håll fått höra att det tydligen inte är normalt att tycka om mina bröder så som jag gör. Att vilja spendera tid med dem. Att kunna ligga och prata om i princip allt med dem. Men det är ju dem och jag "mot världen", så har det alltid varit. Visst det finns dagar när jag tänker att ”fan vad jag inte orkar med dem, kan dem bara dra åt helvete, låt mig vara” osv. Men det är också oftast dem som också räddar mig från dagar då jag känner så gentemot alla.

Dem får mig verkligen att känna mig viktig, att jag betyder något. På det sättet som dem vill visa upp nya kläder för att på något sätt få mitt godkännande. Hur dem vill berätta om sin dag, om något speciellt har hänt. Eller hur dem kan sitta och vara vakna tills jag kommer hem på natten och då går och lägger sig samtidigt med mig, så jag har någon att säga god natt till och få en kram av innan jag somnar. Och dem kan följa med mig och göra saker som jag vill, bara för att vara mitt sällskap. Eller när dem fattar att något är fel och alltid är på min sida om jag är osams med någon utomstående. Hur dem tyckt om precis alla killar jag någonsin haft något med och berättat om och sedan alltid, oavsett vad, alltid stått på min sida när det inte gick vägen. Och det är en av de viktigaste sakerna som jag lärt mig utav mina bröder, att dem förstår mig, förstår när något är fel och det bästa av allt är att jag inte behöver förklara mig. Dem har sett mig i precis alla tillstånd, gråtandes, sjuk, lycklig, kär, stressad ja, på precis alla sätt. Och dem tycker om mig för precis den jag är, för jag är ju trots allt deras storasyster.

Vet att i alla fall min ena bror läser min blogg? Och jag vet att dem aldrig skulle erkänna att det är så här, men det är så. Och det är därför ni alltid kommer vara dem två killarna längst in i hjärtat.