Jag har kommit på vad som är min typ. Min typ av kille alltså, vad det är för typer jag blir kär i, på riktigt liksom. Jag har ju trott att det var långa, spinkiga killar men så blev jag ju kär i M - en liten och vältränad kille. Det där med långa, spinkiga är nog bara såna jag tycker är snygga. Men inte äkta kärleksmaterial. Sen var jag ju övertygad om att jag ville ha någon som kunde spela gitarr, eller annat instrument. Ingen jag någonsin varit kär i har kunnat spela? Så ja. Där sprack det med.
Nej, jag har kommit på det nu. Glada killar. Det är liksom ett mönster. Dem jag gillar i hjärtat har oftast ett stort leende på läpparna. Se på mitt ex, som jag egentligen inte riktigt låssas om finns... Men ja, han kallades ju "smiley" av en anledning. Och M, älskade M, han har det vackraste leendet i hela världen. Killar som ler är min typ. Som ler sådär så att det smittar av sig.
Och inte är blonda. Så har det alltid varit. Jag attraheras inte av blonda killar helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar