Jag längtar till nåt annat än det här.

Det råkar faktiskt finnas en sak som gör mig lite glad mitt i den här eländiga sjukdomen... Och då menar jag inte:
- Söta Jocke jag träffade på en fest förra helgen som letat upp min LIU-mail (fattar ni hur många Jessica Andersson det kan finnas bland LIUs typ 27-28000 studenter?) bara för att han hört via gemensamma vänner att jag var sjuk, och bara ville kolla läget och säga "krya på dig".
- Mina korridorskompisar som skrattat åt mig hela veckan med orden "fan vad du ser sliten ut", men som idag faktiskt sa att jag såg piggare ut.
- Killen i min korridor som verkar ha börjat träna typ varje dag? Och alltid kommer ut nyduschad vid middagen. Så härligt att någonting luktar gott.

Nej kära vänner, ingenting av det här (som i och för sig också gör mig väldigt glad) är det jag tänker på. Nej, det är något helt annat...