Det är sommar nu. På riktigt. Jag och hjärtat var i Turkiet en vecka, för en vecka sen. Det var mysigt. Vi kramades mest hela dagarna, lapade sol och pratade strunt. Och juste, PLÖJDE böcker, och för en gångs skull var det inte den där jävla kurslitteraturen utan skönlitterärt. Jag hade glömt bort hur mycket jag älskar att läsa.
På torsdag börjar jag jobba, ska bli kul att träffa tjejerna och liksom få vara snygg, använda alla kläder jag har och för några veckor låssas som att det är det viktigaste i världen.
I nästa vecka fyller hjärtat mitt år, 24, han blir gammal pojkspolingen. Jag har redan köpt klart alla presenter och han kommer bara få saker han önskar sig - fast han vet inte om att han önskar sig det... Hmm. Ibland tror jag att jag att mitt minne är för bra och att jag därför lägger alla såna där små saker på huvudet. Tillsammans med allt det där som man egentligen inte orkar minnas. Inte vill eller inte vågar tänka på.
Som sommaren för två år sen.
Den finns överallt.
Minnet finns i hus, berg och vägar. Det känns tomt när jag passerar dessa. En tomhet av att inte veta hur allt kunde bli som det blev.
Idag är jag nöjd. Nöjd med hur mitt liv ser ut idag och hur jag tror på framtiden. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera, önska och tänka att jag vill ha kvar en bit av den sommaren för två år sen. Jag vill ha kvar en vän och glada minnen. Ingenting annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar