Hon var en stor-liten tant.

Idag skulle min favorit fyllt år.
Idag skulle min favorit fyllt 100år.
Idag skulle min favorit Astrid Lindgren fyllt 100 år.

När Astrid dog för sex år sedan var jag 10år, jag var 10år och ansågs kanske vara ”lite för gammal” för Astrids sagor. Men sanningen är den att man ALDRIG blir för gammal för Astrids sagor. Så jag var faktiskt en av alla de barn som grät då hon dog, jag grät för att min favoritsagotant dog.
Jag förundras över hur hon, en liten tant, kunde ta sig in i hela världens hjärtan med hjälp av sina sagor.
De har rätt när det säger att Astrid ”var en stor-liten tant”.

Jag saknar Astrid, jag saknar hennes sagor. Jag saknar den tid då lycka var att på fredagskvällen sätta sig vid tv:n och se ett avsnitt av Pippi Långstrump, Ronja Rövardotter, Emil i Lönneberga eller vilken av sagorna som gick på tv just då. Jag saknar den lycka man kände då man satt där med sin lilla godisskål och tyckte att det här, det är det bästa som finns. Och den största skräcken var då;
att Prussiluskan skulle få tag i Pippi, vildvittrorna som skrek så hotfullt eller att Emil inte skulle hinna i vedboden.

Men mest av allt.. Saknar jag att vara livrädd för draken i Bröderna Lejonhjärta och på allvar tro att det inte finns något värre här i världen.