Någon trasslar till mitt liv och jag misstänker att det är jag själv.

Jag har inte riktigt någon att prata med för tillfället. Så jag pratar med dig, du som sitter där och tittar på bokstäverna jag knappat fram. Jag har fastnat i klistret igen. Jag är sådär farligt nära branten. Hela tiden pågår den där konversationen mina hjärnhalvor emellan, det går inte – men tänk om. Det är nästan så att jag blir schizofren av alla tankar som kretsar i mitt huvud. Dock tror jag att denna kamp kommer att vinnas utav dem som säger det går inte, det skulle vara det enklaste och det bästa för mig. Tror jag. Men i och för sig har jag alltid varit den där tjejen som lever på att inte ångra det jag gjort, utan det jag inte gjorde.
Jag vill skratta åt mig själv, åt mina tankar och min gnagande oro. Jag vill kunna säga att jag inte bryr mig och att jag står med ryggen rak. Att ingenting, ingenting, kan få mig att rygga undan. Att jag vet vad jag vill.
Jag önskar att någon kunde säga att allt är bra, att jag töntar mig och att jag har fel. Framför allt önskar jag att någon kunde säga hur jag skulle göra och hjälpa mig att göra det rätt.