One step forward, makes two steps back.

På något sätt känns det som att livet står stilla. För ganska precis två år sen hände en sak, precis samma sak som hänt nu igen. Jag står här och ska ta hand om samma skit igen. Denna gång känns det i och för sig inte lika jobbigt, och det betyder inte lika mycket för mig den här gången. Men jag är där. Där igen. Och jag är trött på att när jag tror att jag kommit framåt, ska kastas tillbaka igen. Jag har fått nog. Jag är trött. Funderar på att isolera mig.