Under mitt hårda skinn.

Ni vet hur man släpper in människor på livet? Låter dem komma ända in, så långt man kan komma när man tagit sig igenom huden.

Vissa människor lämnar ett sår där inne, när dem lämnar dig på det onda sättet. Det är såren som gör att man stänger till. För varje människa som lämnar dig berörd blir skinnet snäppet hårdare, snäppet svårare att ta sig igenom. Det är därför många brukar tala om för mig att ”du är mystisk”. Det är för att jag inte vill släppa in dem, ärren svider vid tanken på att kunna bli sårad igen. Men när någon väl har borrat sig igenom, tagit sig in, trots det hårda skinnet. Då finns den där, alltid. Även den dagen man förlorar den, någonstans finns den kvar, som ett litet ärr.

Och när helst människan vill snubbla tillbaka in i ens liv igen betyder det hårda skinnet ingenting. Ärret finns redan där, personen finns redan där inne. Under den hårda huden.


Jag vill att du förstår det här. Okej?