Lucka två.

Krakschhhh, och så var den andra luckan borta. Ni sitter nu och kollar på en kille, älskade fina Martin. Hur det kom sig att det tillslut blev han och jag var ganska pinsamt, jag menar, jag har alltid vetat vem han är och han har väl alltid sett mig som den där lilla tjejen som brukar komma på middag ibland. Hur som. I somras hade jag bestämt att i år, nu jävlar, jag är arton, jag är vuxen - nu lägger jag in en stöt. Översocial på för mycket bål och jobbstress på en fest flirtar jag mig in i hans hjärta. Nu, en sådär fyra-fem månader senare är han min. Jo då. Jag har min charm. Men framförallt har han sin. Han lär mig vad kärlek är och hur man vågar älska någon. Och en hjälte, oj, det är han. There goes my hero, watch him as he goes...