Jag har världens bästa granne, verkligen världens bästa. Hon är det roligaste människan jag känner, ställer alltid upp och finns liksom alltid där. Bara dem senaste dagarna har hon både räddat mig när jag blivit utlåst och skjutsat mig till tåget så jag kunde få sovmorgon.
Det gör ont i hjärtat och blir blött i ögonvrån när jag tänker på att vi inte alltid kommer vara grannar. Jag menar, vem hade jag varit, vad hade jag gjort och hur hade jag mått om hon inte flyttat in i huset bredvid för typ 16 snart 17 år sedan?
Jag vill alltid vara hennes granne. Jag vill att hon alltid ska vara min.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar