Sitter här med min förjävliga hemtenta som borde dö (på det där sättet som en klasskompis som jobbade på sjukhus förut berättade om, men som jag inte minns... Skulle i alla falla vara det värsta sättet som finns att dö på) och bara längtar tills imorgon efter fem när den måste vara inlämnad och det är försent att göra någonting åt den.
I alla fall. Mitt i allt det här kom min hjälte, än en gång. Ni vet, den där killen i korridoren som alltid får mig att skratta? Vi åt lunch tillsammans och pratade om alla hans problem, som att han inte har någon mobil, plånboken är borta, cykeln funkar inte och ja, till och med hans jacka är borta. Han har spenderat morgonen med att försöka förstå vilka papper det är han ska skicka in till försäkringsbolaget och att få tag i en ny mobil så att hans kompis som kommer hit från Norrland imorgon ska kunna ringa honom. Dessutom mitt i allt det här har han ett paket som ska hämtas ut på posten, problemet är att avin fanns i den stulna mobilen och inget leg har han kvar. Men det bästa. Han bara ler, tittar på mig och säger "jag har varit med om värre". Man kan inte göra annat än att skratta åt honom, dock vill jag egentligen bara krama honom - men är rädd för att smittas av hans otur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar