Karlsson, Karlsson, världens bästa Karlsson.

Jag överlevde invigningen, med nöd och näppe. Har så sjukt jävla ont i varenda muskel som finns i hela kroppen. Men det var det värt. Sjukt värt. Att dagen efter vakna och lyfta på min ovve (som nu mera är döpt och heter Karlsson) och känna en odör av lera, ketchup, senap, gröt, rödbettor, fulvin och ja, ex. antal andra oidentifierbara lukter var inte lika härlig. Särskilt inte när det mesta av fulvinet faktiskt hamnade i min mage dagen innan och låg kvar någonstans inne i mitt huvud som en fin bakfylla. Bröt en av de viktigaste reglerna och slängde in han i maskinen. Men ja. Vit blir han då aldrig igen. Från och med nu lovar jag på heder och samvete att aldrig mer tvätta Karlsson (annat än på de sätt som är tillåtna, dvs. i regnet eller i Stångån) och imorgon ska han prydas med mitt namn och lite märken tänkte jag. Hej min nya vän för tre år framåt.