Nu är det slut på veckan det är dags för torsdags-myyys.

Gick till skolan imorse med ett åskmoln över mig, jag menar innan-mensvärk och vetskapen av ett ungdomsmottagningbesök står ju inte högst upp på glad-listan. Men sådär efter lunch (som jag för övrigt fick springa till i ösregn utan paraply), när jag fått i mig lite choklad och stängt in mig i ett rum med dem tre M:n, L:et och E:et var allt på topp igen. Skratta så jag grät och tog tretåget till Strängnäs. Där till min lycka stod bror och vi tog en fika tillsammans. Varför är det oftast så? Att dem dagar som känns som kräks oftast brukar bli dem bästa i slutändan? Jag tycker om det i alla fall.