Jag har upptäck att jag förföljer folk. Inte bokstavligen menat ’går efter folk’, utan att jag förföljer dem i vardagen.
T ex. en kvinna som åker samma tåg som mig på morgonen. Jag har sett henne flera gånger och även hon är en sådan där mysig person. En sådan som jag vill ha i mitt liv, en sådan som för lugn till min vardag. Hon kliver på i Strängnäs, hon är i 20-30års åldern, jobbar på skattemyndigheten och framför allt - hon är gravid. Detta gör mig ännu mer ”beroende” av henne. Jag måste se henne ofta nu, för snart, snart kommer hon sluta åka mitt tåg varje morgon. Hon kommer kliva ur mitt liv lika fort som hon klev in i det.
Även när jag gick i min gamla skola hade jag personer jag förföljde. Då var det bl.a. ett gäng glada gubbar 60+. Varje morgon i ur och skur mötte vi dem med bussen. Och alltid, hur mycket det än regnade eller snöade.. Vinkade de så glatt!
Det är sådana människor jag behöver i mitt liv. De liksom ger mig ett ögonblick att hålla fast vid, hur kört allt annars är har jag den där lilla tryggheten på dagen att hålla fast vid.
De ger mig en trygghet för jag vet de aldrig kommer svika mig. Och om de gör det, spelar det inte så stor roll – jag kände dem ändå aldrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar